Tuesday, September 16, 2008
Börja om från början!
Saturday, June 21, 2008
Sofia och kråkan
Jag har fortfarande inte lyckats uppbringa mig till att bry mig om kabelavlyssningslagen men jag jag kom att tänka på Sofia Karlsson idag när jag kom hem från midsommarfirandet. Den sammanfattar väl hur man borde känna om inte annat.
Wednesday, May 14, 2008
Lukas 8:18
Vårdförbundet strejkar. Det var väl på tiden kanske, det är inte så lätt att ta ikapp ett löneläge så bakom att man undrar vem det var som sa "Stopp, vi vill inte ha mer" första gången. Själv har jag ett lösningsförslag i form av en grundlagsändring, vilken går något i stil med följande: Från alla yrkesgrupper vars medlemmar baserat sitt yrkesval på en nästan dumdristig vilja att var snäll, skall fråntas rätten att förhandla om sina egna löner. Denna förhandling bör istället göras av ett självcentrerat as med provision. Gärna Christer Gardell.
Man kan ju fråga sig varför detta öde drabbat just sjuksköterskorna. Jag menar, läkarkåren tycks ju i det närmaste rinna över av narcissism. Det kan alltså inte vara helt omöjligt att kombinera en grundläggande vilja att hela med ett självbevarande inslag av känsla för sitt eget värde. Se här till exempel. Jag vet inte exakt vad det står på wikipedia om strejk men jag är rätt säker på att en inverkan på världen i övrigt är en tämligen central del.
Det är svårt att inte hålla med om att 22.000 kr är en rimlig minilön för någon med tre års högskoleutbildning. Detta måste i så fall göra Wanja Lundby-Wedin till en moralisk stålkvinna när hon tycker att det är omoraliskt att komma och "kräva mer än andra".
Som TCO-medlem skulle jag visst kunna tänka mig att sympatistrejka med Vårdförbundet även om jag inte hyser några större förhoppningar om att Sveriges ingenjörer skulle ge sig in på ett sådant upptåg. Dessutom kan man förstås argumentera för att en ökning i ingångslön för alla sjuksköterskor med fem tusen kronor skulle kosta en del i landstingskassorna. Säkert helt sant, men låt oss föreslå en kompromiss då. Jag har en idé nämligen. Allting är ju som bekant relativt och så även uppfattningen om ersättningsnivåer. Kan vi inte säga typ 20.000 i ingångslön för en sjuksköterska och så sänker vi helt enkelt industrilönerna med tre tusen i månaden så kommer ju alla hamna på en i alla fall aningens bättre anpassad nivå. Den outbildade mannen som övervakar en datorregulerad pappersmaskin får bara lite mer än sin fil.kand. till hustru som har människors liv i sina händer dagligen.
Sunday, April 13, 2008
Abrahamson och den optimerade besticklådan
För ungefär ett år sedan flyttade jag till en lägenhet med diskmaskin. Inget väldefinierat steg i Maslows värld kanske men onekligen ett problem mindre att oroa sig för. Om jag nu bara kunde köpa starköl på lilla Konsum så hade ju allt varit kittat och klart... Nåja det är en annan historia. Vad som hände med diskmaskinen i alla fall var att jag fick en bestickslåda med en kraftigt svajade nivå av bestick. Något som vanligtvis inte inträffar när man diskar för hand då man istället får ett diskställ med ett par bestick i och en låda med ett par bestick i, inget av dem med någon vidare varians då man sällan orkar vare sig lägga ner eller plocka ut bestick ur lådan.
Som en naturlig följd av detta infann sig en väldig oreda i besticklådan. Jag vet inte om du provat men att sortera bestick ur diskmaskinskorgen till lådan är bland det mest antistimulerande arbete man kan tänka sig. Jag skojar inte. Barnombudsmannen skulle antagligen inte tveka att sätta dig i fängelse om du tvingar sjuåringen att utföra den sysslan. Hellre plocka bomull då. (Har du förresten sett att Brothers marknadsför finare engelskt kolonialmode under märket Cottonfield? Man undrar ju vad de tänkte med.)
Nåväl, vad jag ville komma till var att det är nueralnötande tråkigt att sortera bestick så jag bara hällde dem i lådan till en jävla oordning. Till en början skämdes jag lite för detta (Vad ska mamma tycka?) men ganska snart upptäckte jag att de var en kraftigt överlägsen strategi. Så länge jag inte behöver fem gafflar och fem knivar så går det omätbart fort att hitta det man söker i min besticklåda och sorteringstiden är ju uppenbarligen obefintlig. Oreda när den är som bäst. Jag var lite stolt över denna upptäckt i typ fem minuter och jag tror att jag försökte pitcha den till några vänner som en stor nyhet som hela mänskligheten kunde vinna på men som vanligt var det ingen som riktigt högg. (Jag kommer fortfarande ihåg när jag skulle lösa optimeringsproblem genom att översätta dem till DNA och och se hur den vek sig när man syntetiserade till protein. Ingen reaktion!)
Så, jag gick ensam omkring på vår planet och kände mig oförstådd i denna nya insikt om oordningens inbjudande frihet. Ända tills för ungefär en vecka sedan när jag började läsa Eric Abrahamsons 'A Perfect Mess' som genrealiserat hela konceptet till en 300 sidor lång hyllning till oordningen och dess fördelar, både när det gäller effektivitet, kreativitet och inte minst för att det är så mycket roligare. Jag har bara hunnit halvvägs men tor mig: Jag lär aldrig se på mitt bedrövligt ostädade sovrum på samma sätt igen.
Sunday, March 16, 2008
Gamla anteckningar
Slutsatser efter eskapader i stora staden en helg i mars:
- Videoblogga kan användas som allmänt rörelseverb.
"I sommar ska jag videoblogga till Italien."
"Videoblogga dig hit nu! vi är redan salongsberusade."
- Stockholm har bättre krogar än Linköping och Akkurat är på gränsen till magiskt.
- Ölkvalitet skalar inte så betala inte 225:- för en Westvleeteren om du inte vet att den bara är en bra öl som så många andra.Att prova alla drinkar kommer ta tid men sannolikt kan man lineärisera problemställningen såpass att branch pruning kan användas. Med andra ord: Om Serranoskinka i bananlikör inte var gott så lär det inte bli bättre för att du lägger till kanel.
- En lampa kan tydligen kosta 3800 pix.
Sunday, February 17, 2008
Jag och den glade polacken
På inrådan från FBI-killen i seriemördarserien Dexter sitter jag och lyssnar på Chopin. Storslaget är det förstås även om det tidvis är lite för avacerat för att jag ska få den där lugnande känslan som jag väntat mig. Mycket riktigt inställer sig dock den utlovade känslan av irritation när något världsligt bryter in, i det här fallet ett icq-meddelande.
Någon förklarade för mig för väldigt många år sedan att Mozart var att föredra framför Bach när man försökte skapa eller minnas något eftersom den gode österrikaren tilltalade den högra hjärnhalvan med sina svepande drag. Den tyske, och det vet ju alla hur tyskar är, Bach skrev hellre konceptuellt tilltalande fugor men vilka krävde förståelse av den bakomliggande logiken för att kunna uppskattas.
Logik skulle här vara det centrala begreppet vilket kopplar musiken från den konstnärliga och sinnesorienterade högra hjärnhalvan till den logiska och asbergersorienterade vänstra. Mozart vet jag inte så mycket om men jag vet att jag inte uppskattar Bach och jag vet att jag inte förstår ett skvatt av musikteori. Överkomplicerat värdigt jämställande med ett klassiskt brittiskt måttsystem kände jag aldrig nån attraktion dit; trots min musiklärares ihärdiga försök att charma mig med kyrkoskalor. Den glade polacken skulle enligt denna mäteskola definitivt tillräknas högerfalangen eftersom det emellanåt är vansinnigt vackert.
Tuesday, February 05, 2008
On the wealth of Wal-Mart
Jag ligger utslagen i soffan och tittar på PBS Frontlines dokumentär om Wal-Mart efter en aningen hektisk måndag. Asdålig var den. Dokumentären alltså, måndagen var helt ok på det hela taget. Man vet att man har vuxit upp när man börjar uppfatta seriösa dokumentärfilmare som obildade.
Wal-Mart är ett häftigt företag. Redan 2004 hade man en omsättning på hissnande 256 miljarder dollar och det lär ju inte blivit mindre sen dess. Hela koncernen har benkoll på varenda liten pryl man säljer och opererar antagligen världens största pull-production system. Allting kontrolleras och vinstmaximeras utan dess like.
Det stora problemet hävdade filmaren var att Wal-Mart som hade "Buy American!" som slogan nån gång på 80-talet numera var kungar på off-shore tillverkning, framför allt i Kina. Lite sådär ironiskt som bara amerikansk företagsslogans kan vara kan man ju tycka men det räckte inte för PBS. Resten av dokumentären, säkert 30 minuter, ägnades åt att ställa upp stackars helylleamerikaner på en lång rad och låta dem förklara hur sorgligt det var att deras överbetalda fabriksjobb hade flyttats till Kina. *snyft* *snyft* Här nånstans börjar det besvära mig att jag inte håller med.
Slarvigt uppblandat med den till synes eviga raden arbetare som man ju till viss del tycker synd om kommer nästa milt sagt tilltagna rad med människor. Den här gången nån form av akademiker som argumenterar för att Wal-Mart på grund av nån slags osynlig supermakt, som automatiskt förintar alla kända ekonomiska mekanismer när man har en omsättning på över 256 miljarder dollar, satt global handel ur spel. Handelsunderskottet är nu enormt. Förhållandet mellan export och import i San Franciscos hamn är 1/10, vilket ju onekligen låter lite obehagligt. Att USA klarat sig bra med ett skitstort handelsunderskott åtminstone sen andra världskriget och att Japan kraschade sin ekonomi när man försökte maximera ett överskott tycktes glömmas bort i hysterin. Bah.
Så där har ni det. Jag har blivit konservativ... fan också. Nu måste jag bli skitfull på midsommar. Vill man vara snäll kan jag tänka mig att skära ner det till eufemismen "klassisk liberal" som nått nöt på timbro hittat på. En vacker dag ska jag plöja alla tre miljarder sidorna i Adam Smith. Han verkar som min typ. En cynisk kille som något ovilligt tycks det, accepterade att alla människor är svaga egocentriska och pengafixerade och att allting tycktes bli bäst på det hela taget om alla fick chansen att ohämmat ge in för sina svagheter. Wal-Mart kommer bli löjligt stort, amerikaner kommer bli först arbetslösa och därefter markant fattigare i förhållande till Kina. På det hela taget kommer folk inte bli speciellt lyckliga, men de har fortfarande ankor i badet och AC i bilen och det är ju inte illa pinkat det heller. Framför allt kommer dock alla ha mat för dagen och kläder på kroppen på ett sätt som inte den mest välmenande planekonomi kunde, kan eller kommer kunna placera sig ens i horisonten från.
Nä, för en sju resor vassare kritik av konsumtionssamhället rekommenderar jag Frontlines markant mer begåvade film "Merchants of Cool".
