Livet från den ljuva sidan

På inrådan från FBI-killen i seriemördarserien Dexter sitter jag och lyssnar på Chopin. Storslaget är det förstås även om det tidvis är lite för avacerat för att jag ska få den där lugnande känslan som jag väntat mig. Mycket riktigt inställer sig dock den utlovade känslan av irritation när något världsligt bryter in, i det här fallet ett icq-meddelande.

Någon förklarade för mig för väldigt många år sedan att Mozart var att föredra framför Bach när man försökte skapa eller minnas något eftersom den gode österrikaren tilltalade den högra hjärnhalvan med sina svepande drag. Den tyske, och det vet ju alla hur tyskar är, Bach skrev hellre konceptuellt tilltalande fugor men vilka krävde förståelse av den bakomliggande logiken för att kunna uppskattas.

Logik skulle här vara det centrala begreppet vilket kopplar musiken från den konstnärliga och sinnesorienterade högra hjärnhalvan till den logiska och asbergersorienterade vänstra. Mozart vet jag inte så mycket om men jag vet att jag inte uppskattar Bach och jag vet att jag inte förstår ett skvatt av musikteori. Överkomplicerat värdigt jämställande med ett klassiskt brittiskt måttsystem kände jag aldrig nån attraktion dit; trots min musiklärares ihärdiga försök att charma mig med kyrkoskalor. Den glade polacken skulle enligt denna mäteskola definitivt tillräknas högerfalangen eftersom det emellanåt är vansinnigt vackert.