Tuesday, February 05, 2008
On the wealth of Wal-Mart
Jag ligger utslagen i soffan och tittar på PBS Frontlines dokumentär om Wal-Mart efter en aningen hektisk måndag. Asdålig var den. Dokumentären alltså, måndagen var helt ok på det hela taget. Man vet att man har vuxit upp när man börjar uppfatta seriösa dokumentärfilmare som obildade.
Wal-Mart är ett häftigt företag. Redan 2004 hade man en omsättning på hissnande 256 miljarder dollar och det lär ju inte blivit mindre sen dess. Hela koncernen har benkoll på varenda liten pryl man säljer och opererar antagligen världens största pull-production system. Allting kontrolleras och vinstmaximeras utan dess like.
Det stora problemet hävdade filmaren var att Wal-Mart som hade "Buy American!" som slogan nån gång på 80-talet numera var kungar på off-shore tillverkning, framför allt i Kina. Lite sådär ironiskt som bara amerikansk företagsslogans kan vara kan man ju tycka men det räckte inte för PBS. Resten av dokumentären, säkert 30 minuter, ägnades åt att ställa upp stackars helylleamerikaner på en lång rad och låta dem förklara hur sorgligt det var att deras överbetalda fabriksjobb hade flyttats till Kina. *snyft* *snyft* Här nånstans börjar det besvära mig att jag inte håller med.
Slarvigt uppblandat med den till synes eviga raden arbetare som man ju till viss del tycker synd om kommer nästa milt sagt tilltagna rad med människor. Den här gången nån form av akademiker som argumenterar för att Wal-Mart på grund av nån slags osynlig supermakt, som automatiskt förintar alla kända ekonomiska mekanismer när man har en omsättning på över 256 miljarder dollar, satt global handel ur spel. Handelsunderskottet är nu enormt. Förhållandet mellan export och import i San Franciscos hamn är 1/10, vilket ju onekligen låter lite obehagligt. Att USA klarat sig bra med ett skitstort handelsunderskott åtminstone sen andra världskriget och att Japan kraschade sin ekonomi när man försökte maximera ett överskott tycktes glömmas bort i hysterin. Bah.
Så där har ni det. Jag har blivit konservativ... fan också. Nu måste jag bli skitfull på midsommar. Vill man vara snäll kan jag tänka mig att skära ner det till eufemismen "klassisk liberal" som nått nöt på timbro hittat på. En vacker dag ska jag plöja alla tre miljarder sidorna i Adam Smith. Han verkar som min typ. En cynisk kille som något ovilligt tycks det, accepterade att alla människor är svaga egocentriska och pengafixerade och att allting tycktes bli bäst på det hela taget om alla fick chansen att ohämmat ge in för sina svagheter. Wal-Mart kommer bli löjligt stort, amerikaner kommer bli först arbetslösa och därefter markant fattigare i förhållande till Kina. På det hela taget kommer folk inte bli speciellt lyckliga, men de har fortfarande ankor i badet och AC i bilen och det är ju inte illa pinkat det heller. Framför allt kommer dock alla ha mat för dagen och kläder på kroppen på ett sätt som inte den mest välmenande planekonomi kunde, kan eller kommer kunna placera sig ens i horisonten från.
Nä, för en sju resor vassare kritik av konsumtionssamhället rekommenderar jag Frontlines markant mer begåvade film "Merchants of Cool".
# posted by Björn @ 12:58 PM 
