Sunday, April 13, 2008
Abrahamson och den optimerade besticklådan
För ungefär ett år sedan flyttade jag till en lägenhet med diskmaskin. Inget väldefinierat steg i Maslows värld kanske men onekligen ett problem mindre att oroa sig för. Om jag nu bara kunde köpa starköl på lilla Konsum så hade ju allt varit kittat och klart... Nåja det är en annan historia. Vad som hände med diskmaskinen i alla fall var att jag fick en bestickslåda med en kraftigt svajade nivå av bestick. Något som vanligtvis inte inträffar när man diskar för hand då man istället får ett diskställ med ett par bestick i och en låda med ett par bestick i, inget av dem med någon vidare varians då man sällan orkar vare sig lägga ner eller plocka ut bestick ur lådan.
Som en naturlig följd av detta infann sig en väldig oreda i besticklådan. Jag vet inte om du provat men att sortera bestick ur diskmaskinskorgen till lådan är bland det mest antistimulerande arbete man kan tänka sig. Jag skojar inte. Barnombudsmannen skulle antagligen inte tveka att sätta dig i fängelse om du tvingar sjuåringen att utföra den sysslan. Hellre plocka bomull då. (Har du förresten sett att Brothers marknadsför finare engelskt kolonialmode under märket Cottonfield? Man undrar ju vad de tänkte med.)
Nåväl, vad jag ville komma till var att det är nueralnötande tråkigt att sortera bestick så jag bara hällde dem i lådan till en jävla oordning. Till en början skämdes jag lite för detta (Vad ska mamma tycka?) men ganska snart upptäckte jag att de var en kraftigt överlägsen strategi. Så länge jag inte behöver fem gafflar och fem knivar så går det omätbart fort att hitta det man söker i min besticklåda och sorteringstiden är ju uppenbarligen obefintlig. Oreda när den är som bäst. Jag var lite stolt över denna upptäckt i typ fem minuter och jag tror att jag försökte pitcha den till några vänner som en stor nyhet som hela mänskligheten kunde vinna på men som vanligt var det ingen som riktigt högg. (Jag kommer fortfarande ihåg när jag skulle lösa optimeringsproblem genom att översätta dem till DNA och och se hur den vek sig när man syntetiserade till protein. Ingen reaktion!)
Så, jag gick ensam omkring på vår planet och kände mig oförstådd i denna nya insikt om oordningens inbjudande frihet. Ända tills för ungefär en vecka sedan när jag började läsa Eric Abrahamsons 'A Perfect Mess' som genrealiserat hela konceptet till en 300 sidor lång hyllning till oordningen och dess fördelar, både när det gäller effektivitet, kreativitet och inte minst för att det är så mycket roligare. Jag har bara hunnit halvvägs men tor mig: Jag lär aldrig se på mitt bedrövligt ostädade sovrum på samma sätt igen.
# posted by Björn @ 1:54 PM 
